Mörkaste vitt än ljusaste svart.
Men det gör ingenting.
För bakom varje ny tonart.
Desto mindre regn.
Snubblar över tystnaden.
Som om hon vore min egen.
Min egna skräddarsydda utopi.
Bland tistlar och brännässlor.
Du gömmer dig i din gredelinlila skugga.
Mmm. Jag ser dig nog.
Jag kan dina trix, bättre än du kan mina.
Vill jag tro.
Blunda du näktergal och du ska se.
Titta du kollibri och du ska höra.
Viskande vargflock skingrar mina snöleoparder.
Tassavtryck i smekande nysnö.
Någonstans men inte här.
Någongång men inte nu.
Jag kysser dig.
Passionerat.
Av det som finns kvar.
Av gårdagens illusioner.
Jag vänder mig om.
Går iväg.
Kommer inte tillbaka.
Förrän prästkragarnas blad faller.
Nä, vem försöker jag lura.
Jag skulle inte gå.
Inte ens vända mig om.
Det vet du.
Men låt oss plocka prästkragen.
Blad efter blad. En efter en.
Älskar.
Älskar inte.
Älskar.