jag skriver dikter igen
och försöker fånga
en obeskrivligt inrutad
men till synes fullt fungerande
människa

på ett par rader försöker jag
förena känslorna inför allt
vardagens bojor
och konstens kaos
navigera och hitta balans

jag knarkade förut
och söp
hela helgerna och mer därtill
hjärnan exploderade av fyrverkerier
alla världens färger

jag krossades mot bergväggen
och släpades i grus
i min dröm skallrade fönstren
hela natten
utan slut

man såg verkligheten träda in
min boendesituation förändrades
myndighetspersoner stirrade med öppen mun
så färdades jag ensam en stund
innan du la handen på min axel

den där morgonen la du handen på min axel
och vi beslöt oss för att förinta
mörkret i mig
och mörkret i dig
vi vibrerade då

fast nu är det bara en profan tillvaro
som präglar vårt mönster
en regelbundenhet
utan mörker
ingenting rör sig