Flytande i skogens svarta tjärnar
på vattnets släta tak, i glittervågor
Men det är ankaret som sjönk mot botten
som i det mörka djupet förtöjer
och hindrar ekan att slås sönder
Min enda dröm, det var att ge dig
all lycka som i världen bodde
Jag frågade dig om din vilja

Du svarade, som Pythia i templet
din sanna, klara längtan: ”Jag vill dö”
Till och med när solen sken som varmast
när jag kom hem med blomsterfyllda famnar,
bar vårens första blommor hem till dig
Jag växte upp mot himlen såsom de,
i genomskinlig, snödroppsgrön förväntan
med bara en darrande, barnslig, sårbar längtan
i ett bestiget leende och stilla tårar

att leva

i det elektriska fältet av din önskan
i strålningen som gick igenom rymden
som gick igenom mig, och jag visste
att ditt svar var det äkta, sanna
men mitt var det jag måste leva
Jag försökte se in i källans öga
hitta en ström som förde dig tillbaka
men du var sluten för den vägen
sluten som bottnens musslor och stenar
Jag orkade inte alltid flyta
men det var du som fick mig att försöka
du bar mig genom att försaka
din längtan som var det enda rena
det offer som du gjorde var att leva