som att vandra skogsstigen längre in i skogen
slå sig ned vid tjärnen och blicka i dess vatten
vad ser vi i djupet
vi balanseras av denna klara tunna tystnad
för överlevandets skull
om varandra de vandra
de som oss klandra, även de andra
som var ensamma trasiga och ledsna
och regnet faller över vår såriga kropp
efter de hundratusen mil vi gått
vi ska inte tala om hur våra fötter mår
när ska vi få tid över till att vårda dem
svaret ger stjärnorna