Kan ni tala om för mig kära människa, vad som nyss var i görningen? frågade fågeln. Jag begrep ingenting. Först höll en man fast en annan i armen och skrek något. Sedan kom två andra i besynnerliga kläder, som var rätt lika våra vakter här i zoologiska trädgården - och de släpade bort honom.

- Det måste varit poliser - män som har hand om ordningen, mannen var nog en förbrytare, kanske försökte han stjäla pengar.
- Vad är en förbrytare?
- En människa som handlar mot våra lagar, tjuvar som tar andras ägodelar..
- Inte så fort avbröt honom fågeln. Om någon berövar en annan deras byte, då handlar han mot era hjordregler?
- Självfallet. Reglerna - lagarna - är ju till för att skydda var och en av oss!
- Jag inbillade mig att det som gällde hos er var att lägga sig till med så mycket som möjligt av andras byte. Ni fördelar ju allt efter rangordning, och alla vill ju höra till de som får mera, eller hur?
- Tja, människan skruvade på sig, vi belönas olika. Det är alltför invecklat att förklara för er. Tjuvar och rövare står inte högt i kurs hos oss. Om de blir ertappade blir de bestraffade.
- Och om de inte ertappas?
- Tja om de inte ertappas..men de flesta blir gripna. När allt kommer omkring lönar sig inte stöld och rån. Människan talade med så stort eftertryck, som han önskade övertyga också sig själv.

- Vet ni kära människa, först kunde jag inte begripa varför förbrytare gör något som strider mot hjordens regler. Inom andra rovdjursflockar har jag aldrig sett att en i rang lägre vågat beröva en i rang högre något. De väntar tålmodigt på det som blir över åt dem, även om de är mycket hungriga. Gör era artfränder det också av hunger?

- Ibland..., medgav människan motvilligt.
- Men då är ordningen inte den rätta. Ni har ju nog med föda, mer än ni kan förbruka. I så fall måste ju något bli över åt dem, som står lägst i rang, även om de själva inte tar något byte.
Människan kände sig skyldig försvara sin hjords heder inför den här främlingen. - Vi drar försorg om de fattiga och om dem som inte kan arbeta. I dag blir människor oftast tjuvar och rånare inte av hunger, utan för att...

- Det behöver ni inte förklara, jag har redan förstått det. Det är djur som inte gillar sin låga placering i er hierarki och som försöker roffa åt sig det som enligt er uppfattning tillhör er. Och de tror att de inte kommer att ertappas, därför att de är klokare och förslagnare än sina andra artfränder. Det kan alltså hända att en tjuv eller rånare, som inte blivit ertappad och som skaffat sig en massa ägodelar, blir till ett högtstående djur som ni måste visa vördnad?

- Det kan hända, sade människan resignerat, fastän det naturligtvis inte är rätt..
- På vad sätt inte rätt? undrade fågeln. En sådan man har ju bevisat att han frambringar mera - ensam mot hela hjorden - än de flesta av er med hjordens stöd. Om jag fattat det minsta av era lagar, måste ni välja honom till er ledare.
Fågeln teg en stund, så fortsatte han. Jag trodde att en lag var något som alltid gällde. Till exempel att man måste äta för att leva, att varje levande varelse en gång måste dö, att jag kan flyga och att ni inte kan det.

- Det är naturlagar. Men jag menade lagar som människor skriver för sig själva, för att reglera sin samlevnad.
- Bara de starkaste kan framtvinga något sade fågeln. Är det de starkare som ombesörjer lagarnas efterlevnad? Håller de sig själva till vad lagarna säger?
- Gemenskapen är ju starkare än den enskilde.
- Enligt mina erfarenheter är det ingen naturlag, sade fågeln torrt. Men jag förstår att ni måste lita till det skydd er hjord ger er, annars är ni förlorade. Är det också de starkare som fastställer lagarna? Så måste det väl vara.

- Som sagt, gemenskapen är alltid den starkaste, och den avgör.
- Vill ni därmed ha sagt att sparvarna, därför att de är många, enligt lagen kan kräva lika stora delar av bytet som stora kondorer? Det vore besynnerligt och jag tror er inte.
- Det finns hos olika samhällen, också sådana där de stora berövar de små praktiskt taget allt och styr och ställer som de behagar.
- Innebär det att inte alla människohjordar lever enligt samma lagar?
- Nej det finns olika...
- Ni är verkligen onaturliga djur! utropade fågeln. Det betyder väl att en starkare hjord kan påtvinga en svagare sina lagar. Inte sant?
- Ja...medgav människan tyst. Sånt händer.

Om jag har förstått det rätt, sade fågeln långsamt, förhåller det sig så här.: de starka - om det nu är de få stora eller de många små, när de sluter sig samman - skapar lagar, med vilkas hjälp de tillförsäkrar sig en bättre andel av det gemensamma bytet. Och de förbjuder i lag att någon angriper deras del. Men det varar bara till dess att någon som är starkare kommer - ett stort djur eller en större hjord - och gör om lagarna så som de passar honom.
Nu är allt klart och naturligt. Vi fåglar gör också så, den starkare roffar åt sig det han vill ha.
Men vi kallar det förstås inte för lagar.


Tala om orättvisor en mänsklig mycket ful åkomma