I morgonens vrå.
Lagun av diktens genomskinliga dagg.
Du skimrande snökvarts.
Du matta ebenholts.
Kyssen som förlorade sig i sig själv.
Krampaktigt jag håller den vackraste magnolia.
Det behöver jag inte göra.
Hon vilar tryggt i vingar av guld.
Varje sanning pulveriseras till att bli
påfågelns fjäderdräkt en vacker
sommarskymning.
Men vad vet jag?!
Kanske endast en saga bort.
Kanske Madagaskar lemurerna vet.
Kanske isen under vemodet smälter.
Jag gör vad som helst.
Utan att se på.
När poesin sakta försvinner.
I kvicksanden.