När jag ser henne.
Diamanter smälter mot min hud.
Hon glittrar.
Hon småler.
Hon tindrar.
Hennes blick av morgondagens lagun.
Hennes toppdofter av cocos.
Hennes hy som stjärnfall en midvinternatt.
Som solmogen annansjuice hon svalkar.
Som gryningsljuset jag längtar mig till henne.
Som de oupptäckta rosa stränder,
så även våra minnen bevarade i paua snäckans skal.
Det vackra.
Det vackrare.
Det vackraste.
Vår vänskap.
Inflätade drömmar i hennes långa hår.
Som en drömfångare med dess fjädrar och pärlor.
Hon blundar och hon färdas med i nätternas sagor.
Det regnar violetta droppar från himlens hjärta
en ljummen sommarkväll.
Hon fångar dem i sina kupade händer.
Hon plockar upp en droppe och trär det som en
ring på sitt finger.
Som en syster.
Hon är.
För mig.
Nätter på Garbo kan kännas så avlägset nära.
Men vilka härliga minnen de var.
Nu skapar vi nya minnen.
En av dem tar jag med mig från när vi träffades idag.
På balkongen med flamingo rosa solstolar.
Där jag vill stanna tiden.
Eller åtminstone ta med ögonblicket och lägga i
en ask och ta fram då och då.
Som en tavla med målad marmor med gyllene detaljer,
av sådan skönhet hon är.
Hon är fjärilen. Jag är puppan.
Hon är diamanten. Jag är facetterna.
Hon är havet. Jag är stranden.
Min vackra vän Josefina.