Det fanns en gång en värld
dit man kunde åka när man ville.
Bara att lägga sig ner
och vara där.

Det fanns för länge sen en plats
som inte kändes
urholkad
urvattnad
urtrist
betong,
där hela skapelsen
fick vara skön
precis som den var.

Det fanns en gång vildmark
där ingen annan varit förut
bara en oändlighet
av mossig urskog
lavklädda trädgrenar
glittrande solstrålar
dansande månljus
porlande bäckar
gömda skatter
mystiska tecken
dolda faror
glimmande ögon
mörka skuggor
A L L T
som om någonsin kan önska.

Bara lägga sig ner
och vara där.

Där var en gång en dröm
som hjälpte någon att andas
men på något sätt
så var det fel
att gå dit
det var fel
att låtsas.
Allvetande människor
viskade till varandra
tittade ner på honom
över tidningen
och dömde honom
i tystnad
till en sån där.
De sa ”Ja,
det blir nog bra,
nu ska vi
göra något vuxet.”
och gick iväg
för att se nyheterna
på TV
och säga ”Usch,
vad mycket skit
det finns i vår värld”
”Ja, vilken tur
att vi inte behöver bry oss.”

Det fanns nog något någongång
som var spännande
som hade färg
som inte var en bubbla
av glas
att krypa in i
så fort det blir lite
”Vi vill varna känsliga tittare
för bilderna vi nu ska visa”.
Kanske fanns det en plats nånstans
där vi kunde skratta
och gråta
och skrika
och vara tysta
utan en tolva vodka.

Utan att behöva lägga sig ner
och vara någon annan stans.

Då hade jag tagit mig dit
om jag kunnat.