Jag viskar. Du visslar. Fuskchampagne aldrig lockat. Inte heller äkta. Inte ens den rosa. Däremot choklad av alla de sorter. Beundrar drömmar videungen redan glömt. Förundras över dagdrömmar prästkragen redan gömt. Minns den ständiga jakten. Visselpipans läte skär igenom den naturligt tysta skogen. Hennes morgon ännu inte riktigt vaknat. Men ett stilla regn av gråtmild snödroppe lugnar mitt väsen. Berguven samlar ihop sina tårar och jag förstår henne. Blunda du glasklara bergamott och du ska grönska i livets hav. En doft som för tankarna till milslånga snäckstränder och jag följer hennes stjärnfall med blicken. Hennes rodnad klär henne. Trevar efter lyckan. Finner den ro jag alltid eftersträvat. Ute viner vinden, men inne skiner solen. Hennes strålar landar på min smyckesamling. Det glittrar, det blänker. Om jag vore en skata vore himlen här. De svarta stearinljusen i silverkandilabern för länge sedan blåsts ut. Det ser nu mer ut som ett vackert stilleben. Jag dukar fram en mysig frukost och sätter mig att rita av det. Inte för att visa någon, utan bara för mig själv. När känslan infinner sig och inspirationen flödar, jag viker ut mina vingar av glasmosaik. Svävar över mitt egna näste. Ett näste där rödhakens ägg kan ruvas av kärleken. Midnattsröd kärlekslängtan och passionen hos de som aldrig kände den. Saknadens kungakrona med all sin strass, den gåtfulla korpen stolt bär. Och jag, jag har min tiara. En tiara jag skulle haft en nyårsafton när kärleken fortfarande älskade. Nu förvarad i nattduksbordet bland andra minnen. Minnen som inte glittrar mer än havet. För havet är du.