Jag såg det du hörde. Du hörde det jag såg. Allt däremellan en fångenskap av glasnyckel. Endast vinden av våra hjärtans segel en gång och aldrig mer. Den vingklippta fjärilens överlevnad. Den tysta höstens vintergloria sakta ebbar ut till en sagofigur en gång de nätter som aldrig räknades. Men den bleka kontrast till den färgglada sommarfontän i dina händer porlar. Äventyr av bröstkarameller, jag känner ännu sötman. Minns han ännu doften av det som försvann någongång under de kyliga vindarnas spökhistoria? Vem vet. Kanske även spår av det vitsvarta ekot förblindad som förmultnande ekollon, de nätter som någon räknade. Men jag hör henne fortfarande, den gyllene fjärilens vingslag långt innan efter hände. Lämnar drömmar vid din sida sängen. Kurar ihop mig till en snöboll utan snö. När saknaden darrat färdigt men forfarande bränner hål i parketten. Jag finns här. Midsommarkrans av vildrosor, jag låter torka i en mörk garderob. Jag kunde ha gjort. Frestande mörkerseende litteratur fauna famlar i mörkret. Jag drar upp gardinerna och släpper in höstens allra vackraste färgpalett. Sminkar mig med mascara, eyeliner och ögonskugga. I det svartaste svart. Inte för att det är sorgens färg utan för, ja, varför inte. Men även solens strålar bär färg av regnbåge, Jag blickar bort. Bort någonstans där tiden inte räknas, eller där tiden är allt. Vissna isdansöser fortfarande svävar över blå is. Låt dem göra det. Om det gör dem lyckliga. I den trolska sagojuvel där även vingklippta fjärilar får ro. Där lägger jag mig och vilar och för en stund förvandlas till en puppa. En puppa av solnedgång med inslag av vackraste norrsken. I en stad av oss.