I porslinsdockans sken. Berusande körsbärsblom. Det som ödet viskat. Kanske tårar av cederträ förgyller glittrande matt drottningrike. Frusna vita lingon i vinrankans frestande fauna. Glömmer bort teddybjörnen vid fönstret han tittar ut. Kanske drömmen om den gammelrosa verkligheten ändå finns någonstans i ett regn av oss. Strandkrabbor vilseleder skymningen och vinner gyllene getingbo. Drottning av hemlighet tornar upp sig bakom år av sorg. Det brinnande språket avtar i styrka, när närhet värmer känslostörd marmorstaty. Varför inte istället vara en gnutta blyg i kontrast med den framfusiga hybris egot med dålig eftersmak. Förruttnade gator och skogens mossa ännu täcker över kullersten av glas. In i minsta detalj, du Supernova. Blundar och ser gårdagen vicka sina fötter i takt med islandsrussets hovslag. Hon av yrvakna resor bort. Stundtals vi finner utanförskapet hos varandra, men det som förenar så mycket starkare. En knippe solnedgång och vad kan väl vara mer njutbart. Ju mer älskad av nykär morgonstund desto mer givmild skymningens kvällsdopp känns. Bryter ner tystnaden i småbitar. Kvar blir tvångstankar och annat skräp. Försöker återvinna en slags förväntan inför mötet med skogens städer och städernas skog. Ödmjukt sommarblå jag seglar ikapp med takt av vintersnö. Håret i hästsvans och sanningen om den egna identiteten fastnaglad i dagboken. Vad som fångat mitt intresse för konst, svaret kanske någonstans mellan sjöbris och havskorall. Behagligt drömsk och den tredje regndroppen redan snuddat min hud. Hur kan silvergruvan vara så mystisk. I sitt eget sagoslott närhet ändå segrar. Men rädslans palats ännu pockar på uppmärksamhet. Vid nattduksbordet jag lägger ifrån mig
dagens äventyr. Sorterar ut redan vissna händelser. Men bevarar orden i dagbokens blad. Somnar snart med pennan i handen. Men vaknar med ett ryck. Låter tankarna sväva fritt och pennan dansar över pappret. Mer än så blir det inte för idag. Viskande sagostund och ingenting mer som nu. Och nu är redan då och då är redan förr. Blekgrå under sminket. Det som ännu inte tvättats bort. Vem vet vad natten har att erbjuda. Fantasin skenar iväg, men verkligheten stannar kvar. I en garderob något gömmer sig. Kanske en spegelbild av porslinsdockans sken. Men bara kanske.