Avskalad guldtärning. Det som finns kvar endast askblont havssalt. Men ändå månskensljus porlar emellan stadens täta hus. Vad var det nu drottning av hemlighet hette nu igen? Kungsblå havstång och världen blev aldrig som då igen. Hy av porslin och drömmen om svalkande palmblad alltför avlägset. En kyss då nattens jasmin doftar ljuvligt. Samlar ihop drömmar i min glasburk. Inte utan att vinterns vita skuggor ändå skymtas. Vilsen, lite förvirrad och stränder av korall älskar att visa upp sig. Vad vacker ändå blåmusslan är. Flirten avtagit, men känslan finns kvar. Efteråt ännu ett sommarregn duggar tätt. Ju mer känslor. Desto mindre avundsjuka. Videung av sterlingsilver pryder kristallvasen. Kunde inte höstens orangea löv vila på bordets löpare, som av eldhav. Närhet till naturen och frusna ögonblick så krispigt långt ifrån. Blodlönnens blick avtar, men ekens blick så glasklar. Gräver ett gryt av bladguld och bedårande silverräv finner sitt eget näste. När väntan ännu passerat, jag känner vitsippornas kronblad mot min hud. Mestadels smog, men även daggens tårar vibrerar till tonerna av rosa champagne. Konstigare än så behöver det inte vara, men vem är tystnaden när det tysta redan tystnat. Jag sträcker på mig och återfår balansen mellan dag och natt. Någonstans finner jag kontakt med vindens sus, dess grenar viner igenom stadens mull. Vädurens eldtecken tornar upp sig bakom ridå av brudorkide. Beklagar sorgen även om tårar ej längre rinner. Känner igen saknadens krusbär. Dess smak av tiden som försvann en tid före du och jag. Minnen av lavendel och rosenkvarts vem minns inte det. Vurmar för de övergivna katterna, deras hjärtslag är mina hjärtslag. Vänder mig om och ser in i ögon av grönaste jade. Och jag inte behöver leta längre. För jag har redan hittat hem. Hem av den vackraste bergskristall.