utblick genom dagens fönster, vem tillräcklig
för passa in i alla mönster, hur ska vi vara?
antingen försvinner vi eller så växer vi, själv
föredrar jag det sista, för vad annars meningen
med livet

att ha det svårt kommer inte av oss själva, glädjande
finns vännerna i vardagen att ventilera dagen med
vem blir vi efter att vi krupit på alla fyra
men vi människor otroligt duktiga för vår förmåga
att resa oss och börja om
en grundplåt som är till hjälp att börja om
är alla goda minnen, men även de dåliga, de sista
ger oss erfarenheten vi saknade att människor
inte alltid är som vi tror

vi kan aldrig bli ängsliga, när det värsta redan hänt
det är alltid svårt medvandra, när älskad person
är på väg gå under. men det värsta är farsoten
runt omkring, som var orsaken till att trädet föll

när liv blir ord, klarnar horisonten, vi människor
behöver så olika, en del älskar dagen, en annan natten
den tredje det anspråkslösa, många kan inte
definiera, men först måste vi kunna älska oss själva
och veta att vi alltid gjort och velat det bästa