Inga dikter fanns att deklamera
men månen penslade med trolska drag
ett drömlandskap på stranden

Ofödda ord
formades i tystnaden
och själen speglades
i tångens glittrande kristaller

Vilke glädje
fastän dämpad och försiktig
över upplevandets gemenskap:

Denna strand,
skälvande av mystik och skönhet
där den frusna sanden
bländande i månskenet
bär människosteg med lätthet
som vore Livet enkelt - just nu!

Minnet av lycka och djup
som Livet skänker
den som ödmjukt
öppnar sina sinnen
som en filosof
försjunken framför
ett konstverk

När solen stiger ur dimman
är redan drömmen borta
men minnet förblir vår egendom
Är inte detta rikedom?