Jag såg din indigoblå påfågel sloka.
Som en blick av råaste ishav.
Äntligen en känslosam hägring.
Lutar mig tillbaka i ett land utan rötter.
Seglar iväg på en färd i en riktning mot
de nyutslagna lotusblommornas ö.
Vänder sig om betraktar livet från det
kalkbrott ingen längre minns.
Är vinterns grepp verkligen så svår?
Jag frågar den livlösa sanningen.
Det jag får till svar.
Endast berguven vet.
Blickar ut över våra säsonger.
Där rosa liljekonvaljer äntligen hittat hem.
Varje liten skymt av ett leende ömsar
defekta tårar bortom saknaden.
Gråmelerad skymning, jag känner hennes närhet.
Stundtals lycka.
Stundtals gränslöshet.
När pärlemor som vackrast är.
Månskenets stränder och hennes passion.
Lägger mig att vila.
En stund.
Som kunde varit.
Svaret på allt.