Förvildad tusensköna.
Blåmusslan ett ofullständigt diktverk.
Livlöshetens kompost och vilsna monarkfjärilar
ännu någonstans.
Trasig, så innerligt trasig.
Betraktar skönheten i din spegelbild.
Ett vackert fotografi.
Med passepartout.
I en ram.
Med glas.
Men du blundar.
Varför?
Duvhöken sänker blicken.
Fastän förundrad över mänsklighetens ärr.
Men hon är tyst.
Så tyst så det nästan gör ont.
I nästa stund snöleoparden tornar upp sig.
Bakom varje mangoträd.
En gåtfull saga.
Som inte lämpar sig för någon.
Utom de nätter.
Som skulle varit vi.
Att läsa.
För varandra.
För sagan.
Är vi.