har jag tvingats tömma fler gånger
än jag tyar
sedan du försvann klokuggla
glömmer aldrig deras flinande ansikten
deras stenfingrar runt min hals
De gånger jag började andas
glädjas åt solen
sparkade de omkull mig
med knapp nöd undgick
bödelsyxan
nätterna igenom sipprade ångesten
ut i ett skrik

ALDRIG MERA