på gränsen mot skrämmande
då ett kvinnoansikte
har vänner som instinkten
berättade bär både slips
och skägg
trots ansiktet feminint
den som inser en stor sjuka finns
rullar stenen framför dörren
Försent inser många sitt misstag
och återfinner aldrig
sitt Shangrila

Försöker pröva vingarna varje dag
plötsligt spränger sorgen skalet
ut väller havet
fågeln flyter bort över vågen

Det är synd om människan
vad de oförsiktiga
kunde vi med handen hålla kvar ett leende
så lär vi, mödosamt
den bleknande sommarens villkor
okunskap blir människans undergång
i en värld där även vinbergssnäckorna
utrotas