Varför är jag den jag är,
när det ändå bara är misär.
Kroppen som spänner,
medans huvudet bara ränner.
Ångest för minsta lilla grej,
trots det ges försök till att vara okej.
Händer som blir blöta av svett,
medans jag förlorar allt vett.
Själen känns som den brinner,
medans all lycka bara försvinner.
Visst kan det säkert bli bra,
jag tänker ju inte bara dra.
Trots smärtan jag alltid bär,
kommer jag såklart förbli här.