Vinterns maskrosfrön.
Jag ser dem virvla.
De känns kalla som frusna liljor.
Mot huden.
Lämnar spår av vit marmor.
Medan svarta pantrar stryker längs benen.
Förvildad längtan och jag minns hennes snö.
Smulor är det enda som finns kvar.
Flagnande vindens eko.
Torkar dess tårar av rimfrostens ärr.
Förundrad över vilken ände bron börjar.
Stillar min nyfikenhet med en knippe kunskap.
Vishetens grundfärg kysser bort åldrad patina.
Det enda som saknas är lätet av renarnas bjällror.
Småler ändå när jag ser dem dala ner.
Det som förgyller julaftonsmorgon.
När jag tittar ut genom fönstret.
Jag ser dem virvla.
Vinterns maskrosfrön.
De känns kalla som frusna liljor.
Mot huden.