Jag fann mig själv i en ond spiral.
Vad var det som hände, jag minns inte hur jag hamnade här.
Alla celler i min kropp skrek STOPP!
Ångestattacker efter varandra, kroppen kunde inte sova för den trodde varje gång jag lyckades somna att jag skulle kvävas. Så ingen sömn.. sängen blev en plats för ångest, här gjorde den sig påmind om och om igen. Sängen!? Av alla ställen! Den älskar ju jag, jag älskar att sova, men min kropp lät mig inte.
Hur kom jag till denna situation, för mig är det en gåta. Eller är det verkligen det, hade jag inte pushat mig själv hit. Har jag inte mig själv att skylla? Vems fel är det?

Bägaren rann över, vad skulle jag göra. Jag kom fram till att jag behövde ett break, jag sjukskrev mig, gjorde bara sådant som jag tycker om att göra. Tog hand om min sarga kropp och själ. Det gjorde nytta, nu tror jag min onda spiral vände. Jag gjorde sama sak om och om igen och det blev bättre och bättre. Jag började komma tillbaka. Men jag var ärrad, minnena gjorde sog påminda, det var som att de satt fast i väggarna i mitt sovrum, på mitt kontor, överallt.

Jag letade desperat efter vägar framåt, en efter en föll pusselbitarna på plats om än ibland först fel och se rätt. När jag fann något som var bra för mig, då höll jag fast vid det och en efter en byggde jag upp mig själv ur spillrorna.

Livet är en utmaning, vi måste ständigt vara på alerten för att inte tappa greppet eller gå vilse. Att finna sig själv spårlöst försvunnen kan gå snabbt. Men glöm aldrig att den brinnande elden inom dig alltid finns där, du måste bara hitta vägarna dit. Jag har hittat några vägar dit men ibland tappar jag fotfästet och trillar in på en senväg. Men jag vet att elden finns där och det är dit jag bär mig av mot varje dag.