En gnutta vemod strök förbi.
Inte utan att passera obemärkt förbi.
Som om det vinterbleka inte någonsin existerat.
Blundar och fångar hennes iskristaller.
De som fläker upp huden. Inifrån.
Men inte ett strå avund av dess mytomspunna väsen.
Nästan så jag vissnar.
På tu man hand med rosenfinkens sång.
I en slags dvala där rosendoftens dimma avdunstat.
Önskar närheten var ännu närmre.
Blickar ut över det flådda havet.
Närmar mig den hudlösa gryningens skönhet.
Ristar in våra namn i världens årsringar.
Vänder mig om och förväntar mig ingenting.
En längtan som brinner längs hjärtats lagun.
Ett brev med okänd adress.
Utan frimärke.
Utan avsändare.
Utan innehåll.
Vilar kallt.
I min hand.