Kan jag någonsin sluta.
Sluta vara här.
Inte nödvändigtvis i samma rum.
Som nuet.
Inte för att vara svår.
Inte för att förklara.
Bara för att vara.
I stundens dåtid.
Smaken av billig årstid.
Lämnar ovissheten vid stentrappan.
Strax intill porten där så många stannat till.
Och kyssts.
En aning senvinter lämnar mig att fundera.
Min dagboks vita blad, så nakna.
Vill klä dem med de ord som är våra.
Tapetserar lyckan på mina väggar.
Dess rosendoft, jag minns henne så väl.
Det som för dikten framåt.
Inte orden.
Inte formuleringarna.
Utan den magiska stämningen.
Svarta tårar aldrig mer.
Fastän jag egentligen borde.
Men ändå inte.
Villkorslöst och sval.
Jag ser dem stå där.
I min port.
Kyssandes.
Så sårbart.
Så skört.
Som drakar i sitt näste.
Eldsflammor tystnat.
Det de lämnar kvar.
En förväntan.
Om en morgondag.
Så mycket mer harmonisk.
Än den overklighet.
Som omfamnar.
Mörkret.