Så jag skriver det nu.
Istället för sedan.
När allt.
Ändå redan varit.
Som nu.
Försent.

Att vara.
En del av allt.
Är egentligen.
Ingenting.
Som då.
Kanske.

Försöker hitta.
Försöker vara.
I samma hjärtslag.
I samma andetag.
Vilar i stressen.
Ofrånkomligt.

Vågar inte tänka.
Avskärmar mig.
Stundtals.
Svarta svanar gör entré.
På livets scen.
Nätterna igenom.

Tar emot.
Mina egna förvildade minnen.
De som en gång.
Men inte mer.
Tröstande sagt.
Förlåt.

Sveper med.
I en känsla.
Inte ens.
Min midnatt mig räddar.
Så som.
Det alltid varit.

När förvandlingen.
Ebbat ut.
Och verkligheten.
Tar vid.
Jag blir den andra.
Kvinnan.

Torkar inte ens bort.
Mina tårar.
De har för länge sedan.
Slutat rinna.
Jag överlever.
Nästan.

Sminkar över det nakna.
Kvar blir ett hårt skal.
Men inuti.
Jag anar havet.
Innan vågen sköljer bort.
För att aldrig återvända.

Innan jag somnar.
Jag ger mig själv.
Den dyrbaraste present.
Jag kan ge mig själv.
En önskan om kärlek.
Imorgon.