Varje ögonblick.
Livet så mycket mer.
Än det som försvann.
Jag ser dem gå längs gatustenarnas
rödamatta.
Fotomodellerna.
Med sina overknee stövlar.
Med sin glamourösa make up.
Med sitt självförtroende.
Om jag ens kunde vara.
En smula mindre trasig.
Men det som stärker mig.
Inifrån.
En känsla av närvaro.
Inte slösa bort.
Jaget.
Eller jakten på det.
Men när jag står där.
Framför spegeln.
Med mascaran lagd i flera lager.
Med eyelinern på ögonlocken.
Med rött läppstift på min putande mun.
Ändå jag känner att jag missat något.
Någonting fattas.
Jag går till fönstret.
Tittar bort mot gatstenarna.
Dess röda matta.
Där de en gång gått.
Fotomodellerna.
Vad de lämnat efter sig ett konfettiregn
av sårbarhet.
Om det är deras egen, eller min.
Det återstår att se.
Jag sveper min ensamhet runt mig
som en cape.
Jag går ut.
På deras gator.
Vickar kaxigt på höfterna.
Med sug i blicken jag förför natten.
Eller om den förför mig.
Jag lovar mig själv att börja leva.
Redan idag.
Iallafall påbörja min resa.
Jag hör rösten.
Den som tror på mig.
När jag inte alltid gjort det själv.
Mitt inre jag.
Som längtar att bli älskad.
För den jag är.
Jag avbryts i mina tankar från
ljudet av klackar.
Längs livets catwalk.
Ett sexigt eko.
Som inte tystnar.
Förrän kyssen.
Den som smeker dig.
Den som smeker mig.
Avtagit.