Där borta vid sjön.
Där dubbelregnbåge strax intill.
Vilar även min själ.
Bortom det så tysta.
En morgondag i månskenets blick.
Utan att försvinna.
Jag barfota känner på vattnet.
Där prismans alla färger skimrar.
Jag finner ro.
I det annars så ensamma.
En tid före solnedgången.
Att vara i nuet.
Men när jag står där.
Mitt i den poetiska sjön.
Dess färgnyanser skiftar.
Jag återföds.
I regnets näktergal.
En natt som denna.
Min egna närvaro.
Finner tröst.
Som om.
Jag inte fanns.
Samtidigt.
På ett strå av stjärnor.
Livet.
Blir mitt.