Som en saga bland molnen.
Den hon trott sig vara.
Men aldrig blev.
Högt upp någonstans.
Dit vingar inte når.
Förstår fastän tankar av svartaste smog.
Smekande bläck rinner längs kroppens konturer.
Blekare än nattens vita svandun.
Misstänker att även räven gömt hennes minnen.
De som försvann.
I regnet.
I snön.
Vilar samma behagliga drömmar.
Kanske en smula sig själv.
I hennes närvaro stannar världens videung.
Passion och förlåtelse i ett och samma skal.
Försvinner i sitt egna gryt.
Kristall räven.
Rädd för sig själv.
Varje andetag en dröm.
Saknaden ändå river.
Dess förblödande gator.
Lämnar tomheten.
I sin egen.
Ensamhet.