Konsten att vara en del av natten.
Smeka hennes hud.
Dra fingrarna igenom hennes hår.
Sakta viska hennes namn.
Blundar men somnar inte riktigt ännu.
Kryper ihop i hennes famn.
Som ett skyddande skal.
Eller som sin egna tystnad.
Utan visare.
Utan klockslag.
Utan urtavla.
Midnattens tid är nu.
Där svarta orkidéer hittar sin näring.
Där förvildade pantrar hittar hem.
Där gryningens kronblad ebbat ut.
Inom mig droppar av evighet rinner.
Men utanför mig nuet redan på väg bort.
Så jag njuter av känslan.
Av stilla närhet.
Fastän natten smeker.
Någon annan.