Jag såg din längtan
fladdra förbi mitt fönster.
Om du knackat på.
Det kunde varit vi.
Men du flög.
Högt, så högt.
Över mig.
Så jag nästan inte kunde se dig.
Men jag kände din doft.
Som svävande pärlemor.
Så långt ifrån.
Att tystnaden.
Är min enda.
Vän.
En vänskap,
som krackelerar.
Du är agaten.
Jag är dess frost.
När kärleken återvänder.
Står jag här.
Med öppen famn.
Som så många gånger förut.
Men aldrig då som nu.
Kyssar av avslagen champagne.
En kväll.
På väg mot natt.
Ett paradis.
Samma sammetslena svarta.
När himlen räddar mig.
Dess stjärnor i min hand.
Följer molnen med blicken.
De formas till figurer.
I min fantasi.
Där vi är det vackraste.
Jag kan tänka mig.
Tiden stannar nu.
Men minutrarna läcker.
Jag försöker samla ihop dem.
Det är för sent.
För länge sedan.
Före vår tid.
Då fanns det en chans.
Nu finns bara resterna.
Av det vi kallat kärlek.
I min värld av gnyende morgondag.
Kanske vi förvandlas.
Till oss själva.
En kort stund.
Innan blombladen vissnar.
Livet börjar om.
Så även dess skönhet.
Vilsen bland ett hav med vargar.
Men deras gyllene blick.
Om det vore så.
Jag förstår himlens blå.