En bekant har sagt stundom
att den får något i blicken,
då blicken vilar på min person.

Att personen ifråga sträcker
en smula på sin person,
då jag omtalas utan att själv vara 'där'.

Som om det vore i annans favör,
att alls som känna mig,
vilja kännas vid den som är jag.

Som vore det 'en fjäder i hatten'
att vara bekant med mig.
Inte bara 'någon som jag'.

Själv har jag i och för sig
en snarlik uppfattning
och ett snarlikt uppträdande.

Men föremålet för min oförfärade beundran,
är då inte jag själv,
som en kanske först skulle kunna få för sig.

Utan föremålet för mina åsikter just då,
mitt uppträdande och mina känslor,
är just min bekant.