Har frusit in till märg och ben sen den dagen.
Gång på gång har det drivit upp till storm
där vinden piskat sönder
det skrala vindskydd jag haft kvar.
För den dagen
frös något fundamentalt sönder.

Jag har bitvis varit oförmögen att ta mig framåt
mer än några få metrar i taget.
Som jag kämpat.
Vandringen har varit lång och svår.
Kylan har gett mig ett annat ansikte,
ett åldrat ansikte.

Trots alla steg jag gått
kan jag fortfarande se
den isande platsen där allt startade,
varje gång jag vänder mig om.
Varje gång.

Det väcker känslostormar
gör mig ibland modlös,
ibland arg,
ibland frustrerad.
Varför kan jag inte komma längre än såhär?

Kommer helt enkelt
alltid gå runt och känna mig lite ledsen
och svag.

Allra värst är kylan,
som letat sig in och förbi
alla mina lager.
Det är kallt.
Förbannat kallt att bära runt på
allting som du lämnade kvar den dagen.
Dagen då du släckte elden.