Hon höjde handen som till slag, som att dela ut en örfil. Men istället för att dela ut en bestraffning, för att han svurit, smekte handen hans ärriga kind. Han sjönk tillbaka mot kuddarna i sängen och sjöng som i höjd stämning, en sval sång utan förståeliga ord. Tonen steg och sjönk likt en känslosam aria på operan. Men den var bara till för hennes öron och de var ensamma i rummet sånär som på en kedjad slav vid brasan i änden av lokalen. Även om slaven valt att finnas där och tillmälen och tillika befallningar tycktes 'ha sin tid', var dess ögon nedslagna. Blott hörseln var uppmärksam och den lyssnade som lojt till bekanta stämmor. För att ändå som vara på sin vakt ifall någon befallning skulle komma. Lakanen i sängen var av samma temperatur som rummet i övrigt, ty det var en varm sommardag och solen sken in genom ljusa draperier. Det hade nyss regnat och de hade älskat som få verkade kunna göra. Eller så som förälskade kunde fantisera om älskog, söka efterlikna dessa drömmar sedan. Slaven i hörnet nynnande sakta för sig själv, på något landskaps egna dialektala formspråk.

-
Han tycker om då hon sover. Han kan sitta än hopkurad, än utsträckt och sällan lämnar hans blickar hennes i sömn vilande gestalt. Där ligger hon utsträckt på soffan, endast iförd ett nattlinne, för trött att ta sig till sängens värmande trygghet. Hans blickar är som smekningar och hans tankar är utan stick av elakhet eller spikar, slungade knivar. Hon har valt att placera sin lekamen på en mjuk och brun soffa från 1984. Det vill säga att den nog köptes in då eftersom det var färgmodet på den tiden. Mjuk och skön är den likt ett ulligt fågelbo, där 'vem som helst' skulle kunna falla i sömn av blotta vistelsen. Hon har fallit i sömn, det är vid tvåtiden på natten och hon talar förstås som så ofta i sömnen. Som vaggad av mjuka vindar och rösten då han viskar sina hemliga löften i hennes väl lovliga öron.

-
Hon vill gärna kunna vara förälskad på avstånd. Som att höra musik gunga och slingra. Likt att gå på galleri och uppleva konst. Slippa plötsliga som behov av, likt impulser pulserande i sinnet, smeka statyer, känna tavlans och tygers själva struktur. Hon vill kunna se gossens ansikte utan att behöva gissa hans ålder, höra honom tala eller ens som närma sig hans gestalt och varelse. Bara på avstånd kunna iaktta honom då han befinner sig i tankfull stillhet eller gör sig till på underlag av gräs och sand. Som en idrottens dröm, oavsett prestation i utslag av resultat, mera som en ren lek. Se hans kropp skjuta ned i vatten, dyka upp igen och ta sina simtag likt en sorts vattnets egna varelse.

-
(Texterna är tagna ur ett häfte med noveller,
här små utdrag ur dessa korta historier om
kärleken till själva betraktelsen, ned tecknade
med penna någon gång i vågorna av känslor,
som dyningar på ett hav någonstans utanför Möja,
på den gamla goda tiden, då goda råd var dyra)