Den stora eldstaden

Som sprakar och ger oss värme

Den gungande stolen som höll på brista

Mer och mer för var gång

När hon envist ville vila i min stora famn

Bröstkorgen min

Hon vilade sitt lilla öra emot

Som att det var havet

Från en snäcka

Hon lyssnade på

Jag studera henne lite grann

Medan hon blundar

Det oskyldiga ansiktet

Som vilar tryggt

På bröstkorgen min

Förhoppningsvis tolkar hon det som havet

Som ger ifrån sig stilla vågor