Kanske var det blicken.
Kanske var det beröringen.
Kanske var det närheten.

Men med säkerhet vet jag att
det var känslan.
Att vara vi.

Om än för en stund.
Om än för ett ögonblick.
Om än för någon sekund.

I mina drömmar.
Det kanske är.
För evigt.

Trevar efter sagan.
Trevar efter berättelsen.
Trevar efter lyckligt slut.

Finner dagboken.
Finner diktsamlingen.
Finner svaret.

Blickar upp mot stadens stränder.
Stjärnor i havets himmel.
När allt sammanflätas älskar vinden.

Så också vi. Kanske.