En pojke springer för sitt livgenom den mörka skogen. Bakom sig hör han hjärtskärande skrik.
Plötsligt snavar han på en trädrot, skriken tystnar. Pojken reser sig sakta upp. Han försöker börja springa igen men faller till marken.
Hans ben.
Han stirrar skräckslaget runt omkring sig i mörkret och tar sig om sitt ömmande ben. Han reser sig upp och lutar sig mot ett träd. Ögonen flackar desperat för att försöka se sin förföljare men allt han ser är bara mörker och konturerna av trädstammarna.
Han står kvar, lutad mot trädet, en stund för att försöka lugna ner sig och få ner hjärtslagen men hjärtat dunkar så fort så det är nästan öronbedövande för honom.
Fukten från trädmossan tränger igenom han nattskjorta. Hans kropp började skaka av köld och det går ilningar genom kroppen. Han måste hålla sig igång för att inte frysa.
Han börjar halta iväg i hopp om att hitta någonstans att gömma sig och vänta ut natten. För varje steg han tar tycker han sig höra någon som förföljer honom. Han hör grenar som bryta under någons fötter.
Han biter sig i läppen för att inte börja gråta hysteriskt av rädsla.
Han försöker smyga sig fram genom skogen och varige gång han råkar göra något ljud ifrån sig eller när han själv kliver på en gren som käcks så hoppar hjärtat högt och han stannar upp för att lyssna efter sin förföljare. Han vänder sig om men ser bara samma mörker och samma konturer av träd.
Till slut så hittar han ett gammalt ihåligt träd som han kryper in i.
Han fryser och kurar ihop sig i hopp om att kunna behålla den lilla värme hans kropp har kvar. En trygghetskänsla infinner sig och han somnar av utmattning.

Plötsligt vaknar han av röster och liv ute i skogen. Han tittar försiktigt ut genom det ihåliga trädet men ser fortfarande bara mörker, men så plötsligt. Långt där borta.
Ett ljussken.
Han fylls av lycka och hopp. Äntligen så var det över.
Han kryper fram och försöker springa men faller ihop, benet gör fortfarande väldigt ont.
Ljuset börjar försvinna och paniken växer i honom. Han reser sig upp och börjar skrika, ljuset stannar till för att sedan börja röra sig tillbaka och flera ljus började dyka upp längre bort.
Då hör han det hemska skriket igen, det är närmare nu.
Han hör kvistar och grenar som bryts och det kommer närmare och närmare. Fortare och fortare.
Rädslan väller upp i honom igen och trotts att han har ont i benet så springer han stapplande fram mot ljusen.
Men hur fort han än verkar springa så kommer han inte närmare, snarare längre ifrån. Hans förföljare är snart ifatt honom, han vågar inte vända sig om.
Han snubblar och faller. Paniken och rädslan växer sig allt starkare inom honom, med sin sista viljestyrka så reser han sig för att börja springa igen men då försvinner ljusskenen.
Runtomkring sig hör han prassel från buskar och snår och grenar som knäcks.
Han kan inte hålla tårarna tillbaka längre. Han kurar ihop sig i mossan och blundar och skakar.
Han önskar att han var hemma i sin säng där pappa skulle sitta på hans sängkant och berätta spännande historier från sina resor på havet och mamma skulle komma med en kopp varm choklad.

Plötsligt tystnar allt. Inte ett ljud hörs.
Tystnaden gör honom nyfiken o ch han öppnar försiktigt ögonen och sätter sig upp.
Ett hjärtskärande skrik fyller tystnaden.

Månen tittar äntligen fram bakom den molniga natthimlen och lyser upp en sargad liten pojkkropp.
Ansiktet är förvridet i en näst intill omänsklig grimmas.
I bröstet gapar ett stort hål.