Skogen var omringad av den nattliga kylan. Bladen vaggade i brisen och skrik, rop och kvitter ekade i bakgrunden.

Han satt på en gren och väntade. Mestadels av hans jakt var att sitta och vänta. Ögonen tittade sig omkring för både offer och fara. Hans långa svans låg längs med grenen och hans fyra armar låg helt stilla. Många skulle inte se kroppen, tro att det var en del av trädet själv och det gjorde den flygande lilla varelsen som landade en bit ifrån honom. Det började dra sig i munnen men än var inte rätt tillfälle. Den vände sig om och tittade bort mot något och det var då han gick till attack. Hans mun öppnade sig och ut for en lång tunga. Den träffade varelsens lilla kropp innan den drogs med in i den varma munnen.

Han svalde och stod lika fryst. Det var ett offer av många och magen kurrade. Detta var hans bästa jaktställe, men han hade fler. Om det inte kom fler godheter eller något annat ätbart om en stund skulle han behöva gå vidare till nästa. Både för att få äta mer, men även för sin egen säkerhet.

Sedan han varit liten hade han behövt gömma sig för större än honom själv, något hans mamma hade lärt honom. Nu var det bara han och hans syster som levde, men det hade varit flera syskon tidigare. Många hade gått bort i bettet av ett rovdjur, andra hade bara spårlöst försvunnit.

En stund gick och han suckade till innan de stela benen började röra sig framåt. Hans ögon letade ständigt efter faror och svansen gav honom stabilitet när grenen smalnade av. Smygande klev han över till en annan gren när han stannade upp. Återigen blev han ett med grenen, inte ens ögonen rörde sig. Framför honom stod något lika stort som en hasselnöt. Den var mörk som natten, hade sex ben och två stora käftar som den kunde krossa saker med, men han var inte rädd för dem. Detta var hans favoritmåltid.

Den lilla hasselnöten tittade upp i luften innan den började rusa direkt mot honom. Tungan blev ivrig men han väntade, och väntade, tills den bara var några få centimeter framför honom. Allt var över på någon sekund. Några tuggor senare fortsatte han framåt.

Vinden hade upphört och ljuden minskat. Än hördes kvitter, skrik och rop när han drog in ett djupt andetag. En stor gäspning avslöjade honom mot det han avskydde mest, dem. De var långa med sylvassa tänder. Om du hade otur skulle giftet paralysera dig på några få sekunder. Snabba som blixten och listiga som få. Tre av hans syskon hade blivit offer av dem. Men hans syskon var inte han. En mästare på förklädnad och kvick kunde han lura dem mest listiga.

Hans högra öga hade fått in en till flygande varelse som var på väg mot hans håll. Han slöt vänsterögat, slappnade av i svansen som hade slingrat sig runt den tunna grenen när varelsen landade, på grenen under honom. Han fnös till, och som ett pirr i magen öppnade han upp vänsterögat och tittade bakåt, det var då han såg det. Den var på väg rakt mot honom, för honom, han hade blivit den jagade.

Svansen lirades upp och han började raskt springa mot nästa träd. Han var inte lika snabb som dem, men han kunde sina knep. Hans jägare slingrade sig bakom med öppen käft och tungan ute. Som tur var hade den här ingen gift, den använde sina muskler istället för att krossa sina bytet. Något hans syster fick plågas av.

Han hoppade över till nästa gren och sprang runt trädet, ut på en gren och la sig under ett par löv. En egenskap han inte visste hur han kontrollerade, men som alltid var en trogen beskyddare, var hudens förmåga att ändra färg. Jägaren slingrade sig runt trädet och tittade ut över grenarna.

‘’Jag vet att du är här’’, sa han och spelade med tungan. ‘’Jag känner det.’’

Plötsligt, hatad av naturen kom en stor vindpust och dansade iväg löven som blottade honom.

‘’Där är du’’, sa jägare och slingrade mot honom.

‘’Oj då’’, sa han och slingrade runt svansen runt grenen och kastade sig bakåt. Det var något hans vän hade lärt honom och än fungerade det varje gång. Han släppte taget med svansen och landade på marken. Det höga gräset, växterna, buskarna och stenarna, allt fungerade som gömställen vilket gav honom en fördel.

‘’Kom hit’’, vrålade jägaren.

‘’Nej tack’’, svarade han och sprang in bland gräset. Hans hud gjorde sitt jobb och han smälte in. Han drog in ett djupt andetag. Bröstet pumpade, tungan skakade i munnen på honom och han fick anstränga sig för att hålla ögonen i styr.

‘’Kom fram nu och ge mig en riktigt match’’, sa jägare och högg in i ett par blad i tron att det var han. ‘’Kom…’’ Jägare avbröt sig själv och stelnade till.

Han tillät ena ögat röra sig för att se vad som hände när ett skrik skar in i deras kroppar. Jägaren stod och skakade, paralyserad att rusa därifrån. Han siktade upp sitt öga och där var det, besten, härskaren i skogen. Med sina stora vingar och starka näbb kunde den hugga in i allt och alla. Sin perfekta syn och långa klor kunde den greppa tag i dem allra hårdaste.

Med vetskapen att hans hem inte var långt därifrån han stod rusade han iväg. Besten skrek till och han följde den med ögat. Den flög i cirklar för att sedan dyka ner rakt mot honom. Han svalde tungt, huden försökte skydda honom men varje gång han ändrade plats ändrade han färg vilket nu bara gjorde honom till en större måltavla. Besten skrek till ännu en gång, sträckte fram sina stora klor när han slet upp sin dörr och hoppade in. Besten landade och högg in genom dörröppningen, men han var för långt in i trädet för besten skulle nå. Den tog ut sitt stora huvud och sänkte ner så ögat så den såg in.

‘’En dag’’, sa besten och fnös till. ‘’En dag är du min.’’ Besten flaxade iväg därifrån. Han visste inte varför alla var ute efter honom. Men på sätt och vis var ju han ute efter alla mindre än honom eller dylikt. Han drog in ett sista djupt andetag och slappnade av i varenda muskel. Han gick och stängde igen dörren och tittade sig omkring.

‘’Tack för att du finns’’, sa han och pussade ena väggen. ‘’Och tack dig’’, sa han och pussade huden på sin hand. Många av hans nu döda släktingar bodde uppe i träden där han också mest trivdes, men det var just därför han bodde på markplan. Ingen trodde han var där, vilket skyddade honom. Här kunde han slappna av, vara sig själv och ta det lugnt.

En stund gick och han låg på sängen när ett rop på hjälp fick honom att reagera.

‘’Vem är det?’’ frågade han sig själv och sprang fram till dörren och öppnade upp. Där, en bit bort var jägaren som tidigare ville döda honom. Med stora ögon och blodig kropp slingrade han sig runt i cirklar.

Han stod vid sin dörr och tittade när skriket som gav alla klumpar i magen mötte hans små öron.

‘’Hjälp mig någon, snälla’’, bönade och bad jägare och hoppade undan en attack från besten. Han visste inte varför, men en svag, varm känsla i magen fick honom att kliva ut från huset och sträcka upp sin hand.

‘’Kom, här borta. Här kan du gömma dig’’, ropade han och mötte jägarens blick. Utan tvekan rusade jägaren rakt mot honom och han svalde tungt. Efter jägare kom besten men vek av när dörren slogs igen.

De stod där och tittade på varandra när jägaren avbröt tystnaden mellan dem.

‘’Ehm, tack. Tror jag’’, började han och harklade till. ‘’Tack att jag får gömma mig här.’’

‘’Äsch’’, sa han och ryckte på sina små axlar. ‘’Det är klart.’’

Efter en stund öppnade han upp dörren och kikade ut.

‘’Jag tror kusten är klar’’, sa han och tittade bakåt med högerögat medan vänsterögat fortfarande titta framåt. ‘’Ja, det ser klart ut.’’

‘’Tack’’, sa jägare. ‘’Någon måste göras mot den där, han vill ju mörda alla i sin väg.’’

‘’Mm, visst vill han det’’, sa han och tog några steg åt sidan för att lämna plats till jägaren. ‘’Vi kan ju göra någonting åt honom.’’

‘’Vi två? Vad skulle vi kunna göra mot honom?’’

‘’Du har muskler, och jag har listighet. Vi kan nog komma på något’’, sa han och sträckte fram sin lilla hand. ‘’Vi gör det tillsammans, så slutar du jaga mig, överens?’’

Jägaren stirrade länge på honom, innan han tog fram tippen av sin svans och skakade hans hand.

‘’Överens.’’

Han gäspade och tittade bort mot horisonten. Den gulröda himlen täckte taket och skrik och kvitter fyllde tystnaden. Han stod mitt på grenen, borta från löv och lianer när besten flög förbi.

‘’Här är jag’’, ropade han och vinkade. ‘’Kom och ta mig.’’

Besten vred på sitt stora huvud och log till.

‘’Har du blivit galen?’’ ropade besten tillbaka. ‘’Har du en dödsönskan?’’

‘’Ja’’, svarade han och slingrade sin svans runt grenen. ‘’Jag tror det.’’

‘’Okej då’’, sa besten och ändrade riktning. Den skrek till och tog ett sista vingtag innan den tog fram sina sylvassa långa klor. ‘’Du ska dö’’, röt besten när han kastade sig bakåt och svingade ner till nästa gren. Besten skrek till och susade förbi.

‘’Du missade’’, ropade han i följd av ett skratt. ‘’Bättre kan du.’’

‘’Du ska få se.’’

Han sprang längs med grenen, hoppade över till en annan innan han landade på marken.

‘’Nej, du ska få se’’, sa han för sig själv och sprang mot sitt hem.

‘’Den här gången hinner du inte’’, skrek besten och öppnade upp sin stora näbb. ‘’Jag ska krossa dig med näbben.’’

‘’Mm’’, sa han och stannade upp. ‘’Kom då, kom och ät mig’’, fortsatte han och vände sig om, när högerögat tittade uppåt. ‘’Nu.’’

Han slängde sig åt sidan och Besten högg efter honom när jägaren ovanför släppte ner den stora stocken. Besten vred sig runt och stirrade på honom med ett stort leende.

‘’Nu har jag dig.’’

‘’Nej, nu har vi dig’’, sa han och pekade uppåt. Besten hann titta upp när spetsen på stocken högg rakt ner i halsen, och slog ner i marken. Den röda, klibbiga vätskan sprutade ut och bestens kropp blev lika slapp som en lian.

‘’Såg du’’, ropade jägaren och kom ner till marken igen. ‘’Vilken sikte jag har.’’

‘’Jag såg allt’’, sa han och sträckte fram sin lilla hand. ‘’Bra jobbat.’’

‘’Tack’’, sa jägare och tog fram sin svanstipp, när han slingrade den runt honom.

‘’Men’’, började han och kände hur luften trycktes ur honom. ‘’Varför, vi hade ju en överenskommelse.’’

‘’Förlåt mig’’, sa jägaren och stirrade in i hans bruna ögon. ‘’Det är bara min natur.’’