så var det en grå och regnig onsdag och jag befinner mig på ströget i Köpenhamn. det regnar alltid i Köpenhamn, ja faktiskt alltid. människorna som passerar mig på gatan är klädda i regnkappor i svart, grått, grått och grått, också några modiga fåtal i bjärta neonfärger. i början av ströget trängs de billiga kebabhaken med diverse andra turistfällor. när man kommer ner lite längre bort från rådhusplatsen så börjar det bli bättre, gågatan snyggas till, är renare, lite dyrare krogar tar plats i gatubilden, vietnamesiska vårrullar med glasnudlar, italiensk pasta di vongole också alla dessa evinnerliga tappasställen. vid Den Helige Andes kyrka så möts jag av doften från brända mandlar som säljs vid stånden, försäljarna är en del av ströget, de är en slags levande statyer intimt integrerade med gatan, de ser behagligt resignerade ut där de sitter i sina plaststolar under regnskydden, sjunker in med sina grånade ansiktsuttryck och förlorar sig i vimlet. jag älskar brända mandlar och hade gärna stannat till och köpt en påse. men jag vill inte bryta avståndets behagliga svalka, jag vill inte avlägsna filtret av tyst betraktande mellan mig och människorna. jag fortsätter på ströget tills jag kommer fram till Café Europa, där i bakgrunden, bakom det lummiga torget med uteserveringarna, avtecknar sig Christiansborg. Danmarks hjärta, symbolen för Danmarks civilisation och rättsstat. Christiansborg är vackert, pampigt, gör att Köpenhamn får en extra dimension, gör att staden känns mindre som en stor småstad. när jag kommer ner till Kongens Nytorv så tänder jag en cigarett, jag andas, vilar ögonen från det gytter av intryck som trängt sig på under promenaden. regnet har fått tulpanerna att sloka där står planterade kring statyn med den ridande kungen, deras vibranta färger bryter av på ett sällsamt sätt mot deras dystra uppsyn. Kongens Nytorv är uteslutande omgivet av byggnader uppförda innan sekelskiftet. alltsammans ger mig intrycket av jag befinner mig i ett väldigt museum. statyn med den ridande kungen (fan vet vem?) en bortglömd rest från det förflutna, historiens kvarlämnade anakronismer som lever vidare i stadsbilden. i den här kulisartade nejden inhalerar jag min nutid och exhalerar mitt förflutna, jag erinrar mig resorna vi gjorde till Köpenhamn när jag var yngre, jag ser skuggorna av oss själva när vi går förbi Christiansborg och börshuset och sedan neråt mot Den Sorte Diamant. detta arkitektoniska vidunder uppenbarade sig som ett monument över danskarnas känsla för stil och estetik. på väg över bron till Christianshavn betraktade vi häpet denna sällsamma pjäs. ja danskarna har något, förmågan att bryta upp rummet och tiden, att slå en slägga i den historiska bebyggelsen och skapa en säregen dynamik mellan det högteknologiska och traditionella. förnimmelsen av något futuristiskt omvälvande som tornade upp sig majestätiskt mot skyn, danandet av ett nytt landskap som bryter upp med det gamla, tankens och känslans vidgade horisont som brinner i morgonrodnaden. när vi kommit över den lilla bron gick vi längs kanalen förbi de små ölhaken och caféerna, där det satt människor och drack dansk öl, rökte röda prince och snackade skit om allt och inget. detta sagospråk, detta absurda men vackra sagospråk. till klangen av jovialiskt berusade danska röster kändes det lutheranska arvet allt avlägsnare, danskarna hade någon annan jävel än Luther som jag glömt namnet på, men som inte på ett obevekligt och ihärdigt sätt spred masspsykos och ångest bland befolkningen. väl framme i Christiania stannade vi till vid något av de många stånden och köpte marijuana. här fanns allahanda produkter att välja mellan, svart afghan av högsta kvalitet, chronic, vanligt gräs, gräs odlat med särskilda mutationer för att maximera antalet thc-molekyler etc, etc. vi hängde på café Nemoland och rökte spliff, drack Tuborg guld, spelade biljard med danskarna som alltid var öppna och pratsamma. Christiania är en sällsam plats, en anomali i ett tillknäppt och stelt Skandinavien, en blå oas av rusiga drömmar belägen mitt i den danska huvudstaden. jag gled in i en varm rymd där kanterna var mindre vassa, där en behaglig mjukhet rådde i allt. efteråt gick vi till Nyhavn och satte oss på en av restaurangerna vid kajen. allt fanns, allt existerade, allting sjöng.
och nu står jag här 20 år senare på Kongens Nytorv efter att ha varit på möte med en dansk möbeltillverkare, och jag kan inte undgå förnimmelsen av rumtiden krökte sig kring somliga platser och städer när man var ung, att en plats liksom stämplades av tiden, präglades, och att det inte spelar någon roll hur många gånger man sedan kommer tillbaka till staden, det förflutnas prägling sitter kvar i väggarna, de livliga skuggorna som rör sig över torget på väg mot Christiania, ja Köpenhamn är som ett vykort från det förflutna, avståndet är smärtsamt, ljusår och åter ljusår, men ändå så nära, alldeles strax intill bultar det och slår. skuggorna försvinner aldrig från en plats, ett skavande vemod genomsyrar staden som en osynlig väv, ett inneboende mögel som pulserar i byggnaderna, ett blod som spillts och ligger kvar på gatorna. också den aldrig borttynade blå kärleken till de gamla vännerna, brinner i stilla låga, smärtsamt i det tysta där ingen ser.
jag är tvungen att vakna upp ur mina reminiscenser, mitt tåg går snart. när jag gått några varv på Kongens Nytorv så går jag tillbaka på ströget mot stationen. jag viker av på Köpmangade för att ta en titt i klädbutikerna, produkterna som ligger innanför skyltfönstret är inte desamma som förr, de är livlösa lik utan utryck, skal, viktlöshet. jag blir inte längre upprymd vid tanken på att köpa något. alla åren har tagit död på det som en gång levde, det som tittade tillbaka på mig från andra sidan skyltfönstret med ett leende. det en gång så åtråvärda är numera ett kadaver som ruttnar i värmen, plast, bokstavligen plast. på en tvärgatan lite längre ner hänger en skylt som talar om att där finns ett antikvariat. och jag vill inte minnas att jag sett den förut, även om jag varit på gatan många gånger, suttit på den franska bistron vid namn Sommersko och druckit Tuborg guld, ätit clubsandwich och berusat lögnerna mina vackra. i skylfönstret till antikvariatet står en bok av Nietzsche uppställd, det står att det är den första utgåvan av en bok jag glömt namnet på. bakom den står ett par större böcker med sidorna uppslagna, arken pryds av tropiska fåglar i sällsamma färger. de ser handtecknade ut och avtecknar sig i skarp konstrast mot bokens gulnade ark. jag tänker att det är bok från tiden när allt ännu inte var upptäckt, när jorden var som en främmande plats, där man på expeditionerna kunde få syn på en fågel som ingen tidigare skådat, ja alltså som europé då kanske. jag kan bara föreställa mig hur en dansk svinaherde på 1500- talet hade reagerat med en sådan bok i sina händer, en bonde bosatt ute på en lerig åker någonstans på danska landsbygden, som i hela sitt liv bara hade sett när kråkorna och gråsparvarna letade mask i den våta gyttjan som bredde ut sig utanför det gamla skjulet där han bodde med sin fru och åtta barn. och sedan plötsligt dessa färgrika, vibranta varelser som framträder på sidorna. jag vågar inte gå in inte på antikvariatet och fråga vad böckerna kostar, jag kan inte minnas att jag varit här innan. är staden plastisk även om den alltid är densamma? Köpenhamn förefaller vara som en gammal oljemålning upphängd på ett slott, följer mig med ögonen vart/när jag än befinner mig.
genom det askgrå molntäcket har några solstrålar trängt igenom, lättat upp den kväda skyn något, och ett allt glesare regn faller över de jäktande köpenhamnsborna. mitt tåg går om 30 minuter, och jag tar en sista titt på de sällsamma fåglarna i boken, nya ting och fenomen från en annan värld i händerna på den danska svinaherden från landsbygden. ett behagligt och milt ljus har lättat upp stadsbilden, solljuset ger bländande reflektioner i vattenpölarna som ligger på ströget, det går att andas, himlen öppnar sig allt mer och rymmer en behaglig svalka. doften av brända mandlar och danska cigaretter genomsyrar luften, mitt tåg tillbaka till Sverige går alldeles strax,