Min första instinkt är panik
Flaxar med armar och ben i ett tafatt försök att få luft
Medan jag pressas under ytan av den kapsejsade båten
I brittiskt, kallt, brungrönt vatten
Skulle jag dö
Ensam en mild sommardag
Det mörka vattnet blir tröstande
Du måste inte lida, det är tryggt här
Viskar det
Och jag vill dö
Inväntar att krampen i luftvägarna ska ta slut
Att syrebristen ska utrota mina celler en efter en
Och koldioxiden spridas i mina ådror
Det skulle vara så befriande
Men jag dör inte
Jag dras upp ur sjön
Hostar upp det grumliga vattnet
Genomsyrad av besvikelse blickar jag upp mot himlen
Varför, Gud?
Frågar jag
Inget svar.