Med samma ögon tittar jag på hemsidan
Det ser likadant ut som när man var barn
Fast på landet, skrev jag poesi
För att komma undan min verklighet
Som jag såg den, med mina ögon.

Sedan de första orden skrevs
Har dagarna seglat förbi
Tid är ett ondskefullt väsen
Man har aldrig nog av den

Jag kommer i år fylla 30
Vilket jag aldrig kunde föreställa mig
Jag trodde inte jag skulle bli äldre än jag var.

Denna sena natt
Sitter jag i min etta och tänker
Var allt värt det? Är jag nöjd?
Med det som varit, med det som är
Har jag uppnått något av det jag ville

Jag sitter och gråter med samma ögon
Som varit med mig från början
Världen har inte alltid varit vacker
Men jag skulle ändå aldrig ändra
Synen från andra sidan

Att tänka att jag är 30% klar med livet
är smått deprimerande
Särskilt när mitt inre skriker
vid minsta reflektion kring döden

Men sanningen är att en dag finns inte jag
Det enda som kommer att vittna om min
existens kommer att vara en minneslund
någonstans
Jag vill inte ha en grav och jag är alldeles för rädd
för att återuppväckas som en zombie för att inte bli
kremerad.

Vem som kommer att begrava mig är jag inte säker på
För jag förväntar mig aldrig bli stabil nog för
att någonsin kunna tänka mig bli mamma
Det var alltid en dröm dock
Att få göra om och göra rätt
Alla fel mina föräldrar själva gjorde

Men jag kan inte utsätta en annan människa för deras misstag
Det är inte värt att traumatisera en till generation
Cirkeln måste stängas
Det räcker nu

Alla dessa funderingar på sena natten
När jag egentligen borde sova
En gynnande medelålderskris
Fast jag bara är 29 än så länge

Livets klocka tickar mig förbi
och jag har svårt att hänga med
Men just nu existerar jag
Bara för mig

Och det känns lite skönt att se himlen bli mörkare och mörkare
Lyssnande på musik som ger mig rysningar
På ett bra sätt

Det är dags för dessa ögon att vila nu
När en ny dag snart gryr