Har jag en egen åsikt?
Det jag uttrycker, är det någonsin mitt?
Jag inser att det är min röst dem omkring mig uppfattar
Men när jag ibland får beröm för mina tankar, är det då jag som borde tacka?

Eller är jag bara en enkel bedragare som många andra.

Som ett museum utan ett självporträtt.
Men är unikheten, den önskade särprägling, bara en illusion.

Huset som är mitt medvetande bär på en myriad med rum med en enskild dörr för varje målning.

Men sanningen är att jag ej vet om jag egentligen kan sägas äga detta museum av tankar. Är verkligheten att jag betalar hyra till personer gentemot nycklar.
En nyckel som sägs öppna en ny dörr för varje exemplar.

Tills jag öppnat alla portar och det till slut bara finns en sak att att göra. Att det blivit dags att måla mitt självporträtt, placera det vid ingången och sedan skapa min egen nyckel. En nyckel till entré av mitt medvetande så att jag nu kan låsa den och inse att jag uppnått livets mognad.