Jag sprang som aldrig förr. Jag var snabbare än han. Jag var rädd, rädd för han och hans kniv som han höll stadigt i handen. Visste inte var jag skulle ta vägen. Såg ditt hus och hoppades att du skulle va hemma. Det regnade ute. Jag var blöt och trött i benen. Närmade mig din dörr. Skrek och bankade. Såg hur han närmade sig. Du öppnade och jag slängde mig över dig. Du höll om mig och en enorm trygghet vällde över mig. Tårarna forsade ner. Han var borta och det var bara du och jag. Du frågade inte mycket. Bar mig bara upp till ditt rum. Du tog av mig mina blöta kläder och la mig i din säng. La dig bredvid och värmde mig. Jag var frusen och håret var blött. Somnade snabbt men mardrömmen väckte mig. Kallsvettig satte jag mig upp i sängen. Du tog min hand och la mig ner. Drog din hand genom mitt hår och sa att allt kommer att bli bra. Somnade åter på ditt bröst. Vaknade av att regnet fortfarande smattrade mot fönstret. Vände mig mot dig. Du låg inte kvar. Hörde ljud från köket och förstod att du måste börjat med frukost. Reste mig långsamt. Gick försiktigt ner till köket. Du vänder dig om och dina ögon möter min blick. Tänker att du är otroligt vacker på morgonen. Du frågar om jag vill ha frukost och jag svarar att jag nog måste gå hem. Du förstår. Tar på mig min tunna jacka och du säger att du följer mig hem. Det duggar ute och vi går tätt på cykelvägen. Jag kan inte låta bli att titta mig omkring. Du ser att jag är orolig. Plötsligt kommer ösregnet. Du drar mig mot dig och lägger jackan om mig. Jag lägger händerna om din midja och fångar upp din blick. Dina blå ögon ser in i mina. Tittar ner men ångrar att jag inte höll kvar. Du tar din hand under min haka och lyfter sakta upp mitt huvud. Närmar dig och våra läppar möts. Regnet rann längst våra kinder och håret låg som striper längs huvudet. För en stund glömmer jag bort att jag existerar. Det är bara du och jag i en värld för två.