Hon bleknar inte bort. Snarare tvärtom. Jag ser en porslinsstaty med blöta färggranna höstlöv som skyler sin kropp. För tankarna mot frusna sökande händer. En passionerad kyss vid en port. Ute faller regnet. Jag skyddar henne med paraply med färg av de rödaste fallna löv du kan tänka dig. Fastän hon är kall, så kall, av nerkyld porslin.
När blodlönnen mist sin magi och rönnbären i trädet intill övertar uppmärksamheten. Njuter av nyponrosens uppnosighet i morgonkylans nätter. Vissna skuggor och jag glömmer aldrig dess trötta anletsdrag. Mina vingar av krossad sammet smeker både vindens hösttäcke och kärlekens himmelssäng.
Tröstar mig med varm choklad och vispgrädde toppad med mini marshmallows sittande ihopkrupen i favorit fåtöljen. Med en gosig filt omkring mig. Jag tittar ut. Där pågår regnet fortfarande. Tänker på henne. Där hon står. I kylan. Porslinsstatyn. Med sina färggranna blöta höstlöv. Som skyler hennes kropp.
En gång var hon jag.