Tror mörkret förstod
att jag behöver se ljuset igen
därför inga fåglar tystnat
därför inga rosor vissnat
behaglig stadsbris
och jag känner
varje andetag
de steg som för mig närmre dig
ett eko bland havsmusik någon glömt
visst kan jag förstå känslan
att förlora
men abalonesnäckan glittrar ännu min hand
som om hon aldrig gjort annat
minns mina egna drömmar
inlindade i månens sken
ute börjar det snart mörkna
jag som behöver ljuset
jag hör inga fåglar
jag ser rosor vissna
den behagliga stadsbrisen
jag inte längre känner.