En blåmes
så liten, så nätt
sittandes på balkongräcket
som om
det alltid varit så
vad den sjöng om
endast hon vet
kanske var det ett tecken
hursomhelst
jag vecklar ut mina egna vingar
förvandlar mig till snö
och sjunger med
hennes ord
min dikt
våran saga
där tulpaner i fång
ett fyrverkeri i färg
dess kronblad så inbjudande
så sövande
lägger mig inuti
i fosterställning
världen där utanför
ett rike där alla andra lever
medan vi
andas
i samma
takt
som blåmesen
en dag
som är idag
just nu
igår
mina säsonger
i din hand
vi blåser bort maskrosfrön
låter dem gro
till gyllene silver
blundar
blundar
blundar.