Jag faller alltid tillbaka
likt havets vågor repeterar jag mig själv
Och som jag söker bekräftelse
ibland känns det som jag livnär mig på det
den enda substans som någonsin gett mig ett rus som jag inte kan sluta svälja
Men du måste förstå att du är bara en i mängden
som en fin sten jag hittat på strandkanten
jag hittar alltid en ny, av slumpen eller omedveten skattjakt, det är frågan
sedan tröttnar jag på min dekorativa lilla guldmynt
inser att den i mitt liv inte har ett gynnsamt värde
Vissa kallar vad jag upplever för förälskelse
att jag är en romantisk person av natur och därmed faller
för människor omkring mig väldigt lätt
Och ja må erkänna att jag inte motbevisar detta argument då jag lyder deras tankar
jag är på så sätt vad de kallar en “people pleaser”
Men varför förblir jag beroende av en livsstil som endast gör mig miserabel
är det på grund av att jag har detta konstanta behov av att ge mitt liv mening?
och om det innebär att vara den hopplösa romantikern för mina vänner
samtidigt som jag är den melankoliska, deprimerade, dottern för mina föräldrar
så tar jag mig an jobbet
allt för att inte vara meningslös, inte bara i mina ögon men också andras