Du är min fina man.
Jag är din ökenros.
Jag är isolerad bland sand och stenar och ser ingen utväg.
Du är ett utav mina många löv på min stam som nu faller ner på marken.
Du faller långsamt ner, virvlar runt i luften och landar tillslut.
Du faller bredvid mig där jag kan se dig och din ängsliga blick.
Någonstans har du accepterat att du har fallit ner men du är fortfarande tacksam över att få vara i min närhet.
Du kan åtminstone titta på mig från avstånd, uppskatta min utveckling och dofta mig.
Jag är i tårar och hatar att förlora min blad - En del av mig.

Dock var vinden på väg att sära bladet från sin ökenros.
Varken du eller jag kan rymma från vinden.
Vi kan inte rymma från den självklara verkligheten.

Du är vacker när du nästan dansandes svävar runt i luften.
Det väcker obeskrivliga känslor inom mig.
Bladet är retsam och envis - Du gör processen svårare än vad den bör vara.

Tillslut är lövet långt borta och ökenrosen är kvar där den blev lämnad.
Dem ser inte på varandra mer.
Det finns längre inget tecken på deras band.

...
Inget har gått under.
Livet fortsätter.
Det gör den så småningom.