Visst är vi tacksamma
hon har fått ett lång liv
fast slutet var inte det bästa
En namnteckning under ett ark
nu står Damen på kö för kremeringen
Hon ville varken ha sten
eller plakett för sin gärning
men hon dör inte så länge vi finns
som minns henne
Vi närmast sörjande får plats
där vi kan sitta och lyssna
där vattenfallet mumlar mjukt
och mellan grenar
går att höra en viskande röst
mumlande ord av tröst



Rapport från
Mellan vita lakan