Khadija och Aisha
Khadija och Aisha - Moai.
Av
Liv Åkerbybo

Övergrepp
Persikoläppar
fast det är nog inte sant
skydd i nerkladdad plast
och en förminskning
läser så i ditt ansikte
biter han i dina äpple kinder
söt docka och svamlig
tänker han och säger:
- Min kära, du är så trött
liksom alla hans andra som erfarit …

Och
gör dig så ful till stryk
förfång
glädje

Din smärta i
grön aloe vera gel

Det är alltid i deras sammanhang
i deras fläckiga byxor

Du brukades
en upplöjd åkerlapp
i en sanning
din
och deras
och tidens
inhuggen i normen
en from spottloska
i sedvänja
knappast förstod du då
fåtalet
stjärnfallen
tömdes
glömde
kärlek

Kanske en och annan
ville ha och talade om det
men
kunde inte få
kunskap
så långt det behövdes
om någon sorts
hormonell upplevelse
Ingen bad då och
numera inte heller
i helgedomarna
om vägledning
eller strävade strävar
efter
friden i sitt inre
- Alltså
inte
nödvändigtvis strävan efter fred fast dom säger det

Många däremot är
indignerade
såväl

de plikttrogna
som de fördärvade
och även i våra medier
om nöd och lust
medan
det uppenbarade i
rösterna
från molnen
sällan
ses eller hörs…

- Det vill säga,
min son
ses eller hörs
av ytterst få,
du min svartlockiga vackra son
som tror på djinner…
och du som
också tror
på inpiskare…

Och min son
Min son
han lever
på små påsar
och av små påsar
som han tjänar pengar på
och som han tror på
och så
lutar han sig ibland mot
min skuldra…

som vore jag mer än
en skyddande hijab

Men jag sitter här
eller snarare
halvligger
i detta landet

korsar rymden
mellan stjärnorna
ibland
dock
i ingen försoning alls

Vattnet som skulle rena
porlar
glänser
lockar
i mina skåror och märken

De ljuger de heliga
alla heliga jag mött

Sonen säger: -
Min mamma,
hon vill ju liksom vara med
kan inte läsa
inte skriva

Han är duktig, sonen
fixar kvinnokurs
på biblioteket
i studierum

Men
ständiga minspel
negligering
tystnad
från de andra
strimlar huvudvärk i henne
- Min mamma, säger han åter
så subtilt
naggar de balansen
som hotar
tömma hennes liv

Ska det också här
nu som
därborta
förut?

I hennes oförsiktighet
I hennes okunnighet
lättsinne över det nya finns dock
i hennes skratt
när hon liksom slinker igenom
kjoltygens kväsande ångest
i alla utlagda nät av
snärjande måsten
förnekanden
undanträngda
oförrätter
men förenande
i nån fattig tröst som
fryses ut av
alla svikare
alla avstickare
alla vilja välare

- Fastlåsta i nån gammal trygghet
från där borta,
tröstar sonen…
torrlägger varandra
i gamla tankar
I
om
skuld och skam
och bor
så
kvar i sina trånga utrymmen


Khadiya kläms fast i höfterna
han har nog rätt,
sonen
Men ensamheten
isoleringen?

Allt är en ständig oreda
bara ett kretslopp av förvirrade
tankar i huvudet

Höra till
det nya
det fria

Hon känner sig okunnig
vilsen
ensam

Och

man hänger inte med
Sfi - läraren
efter kursen
när hon har bråttom
och ska handla mat
till sin familj
och
med grannar
pratar man
om vädret

Sonen blir så trött i ögonen
när hon försöker förklara
och sen onåbar
av viktigheter i mobilen,
killen
som har mustasch…

Ge honom några månader
och utvisning eller inte

Han tänker alltför mycket
och på de andra
och han har långa
vackra ögonfransar
och han måste
tjäna pengar
och skaffa körkort
och skicka pengar till syster
vara smart
och gifta sig
och sälja sig
och lyckas
och träffa tjejer
och vara ball
vara mammas beskydd
när hon gråter
vara en man
vara klok

- Barnen hade så blanka ögon
i min famn
djupast i världen
djupare än haven
säger hon
ser bortom
de tandlösa gummorna
långt i fjärran
dock
lite försiktigt
bortåt mot de svärande gubbarna
Ljuger gör ingen egentligen
säger hon
men när
något litet nylle sticker upp huvudet
som ur havet då och då
och som för miljontals år sen
så…
Hon ser på sonen
och bestämmer sig äntligen:
Kryper upp
reser sig lite
- Såsom i himlen
säger hon
ett lovligt byte är vi
du och jag
som låter oss ledas
som sjunker ibland
som alla vi såg i havet
som faller tillbaka
och till annan livsform
för oss också gäller
annorlunda villkor

Hon är inte förkrossad
lite trött bara
och frågande
undersökande…
Och sonen
lyssnar

Hon stod upp med ungen
släpade
de faktiska tingen framåt
gråtande
tigande
bylten
skräpigt
sopigt

men
var ändå med
liksom
och
ett gammalt äpple
i
klänningens tråcklade nålstyng

Snyter sig åter
- Vad kan man begära?
Bergen och sanden där borta,
säger hon
medan avloppsvatten
rinner
och utanför hennes hus också

Sympati skonar inte
förändrar ingenting
Gråt hjälper lite
Männen som har gått
och
igenom hennes kropp
tagit sitt
Det är farligt.
De är farliga människorna
på jorden
i huset
i hennes kropp
och i hennes eget
ofria förvar
i hennes egna
sanningars vilsenheter
när tankarna
svartnar djupt därinne
och vitnar i ögonen
som hos dem i havets sälta…

Hon är inte dem
inte heller tankarna
inte all förnedring
inte i all förnedring
Ljussplittret under naveln
trängde sig igenom
en motvilja
som inte matchade
deras

Deras var hon inte
Andras är hon inte heller
bara använd
som alla andra

De måste åka
fast inte dottern

hon slavar i en familj
får mat
Inshallah
ljuger lite
sitter
tigger
lindar sin sjal runt halsen
lindar en själ runt halsen
Det är kallt….
Dottern
åkte inte
Men hennes dotter
är fjättrad
inshallah
drar ner slöjan
till
ett mörker
Nio år var hon
Blottade halsar
strandsatta
under armar
serverande sig i
deras håriga
slickande och smaskande

Kan inte lindra sig själv
eller andra
kan gå
och gå
och gå
undantränga lite
ibland
av heliga ordräder
Lugnar…
liksom under bombräderna
därborta
och de uppflammande eldarna

där och/eller Nu…
här förvisso helt tryggt

Men inte i magen. ..
Bullrar
Suger
Knyter sig

Hon dämpar sig lite
skingrar något
löser inget…
och
som då svettades alla
Allah plikttroget
och gled sig i varandra

löste inget

och slöt så ögonen
i sina olika hudar
i sina olika bölder


Var det en gång i en annan tid?
Nu
eller
fanns det framöver
eller
kanske bara på en annan plats
men likafullt här
och hinsides
all förståelse och allt förstånd

Så tydligt utsvultna var dom

och är vi nu


Den som har
uttrycker
sig gärna försynt
i välputsade krav

in i
hennes benmärg
och med ömsinta
överseenden

Det tar ännu en tid
innan hon åldras
och kommer att framträda
i vävstolens
tunga kaross

Sonen skulle förlora sitt liv
i Ekoparken
i Humlegården
i Hjorthagen

eller
på någon annan plats
i detta landet
där det finns ett vackert namn

Snyftar så
i sin våta arm
tvivlar och
hon har inte val

Torkar
försiktigt av
en skorpa ur fickan
vilar
lite lagom nära
i sina minnen
och i munnen
som om
en önskan fanns

Barnet låg naturligtvis i famnen

Dök
dyker alltid bort i nya ansikten
som hon inte vill
söndrade
i ett ansikte långt borta…

blev ett mynt
blev ett löv
singlar ner

blödande
havande
hennes främmande rosenknoppar
i vattenflöden
ropande utan ljud
i vattendöden
i svalget
i havet
i någon annans hav
tystnade
hon då i sina ögon
och tystnaden frågade aldrig

- hucklet, jäkla påskkärring!

Ge fan i det,
sluddrar sonen
(en som också måste dö)
lär dig svenska, för fan…

Skammens ord
städar, slänger, smusslar
smädar, ratar:
Försummas
förslummas
fördummas

Sörjer sin sorg
inget är väl egentligen något säreget
när hon vet så lite…

Ju… en grav är
det är annorlunda
och i sig själv…
Det sliter ont i henne
och leder ingenstans

Nu i havets egna mjuka vågor
kanske bättre
- Bra så? frågar han
Hon kan inte prata om det
frånvaron
är
men sen…

Vara snäll
Vad vill människorna ha?
Hon dukar upp
med allt vatten
harklar sig
klargör i sig åter
dottern som är slav
försiktigt till en början
var det
Tyglar så lätt en späd ande
göra så lite väsen som möjligt
Ingen får tro
balanserar sin väntan
känner dunkelfukt
känner viss längtan
av rosor
med rosor
blommande i flyktiga ögonblick

Speglarna från själens tidiga tillit
ser tillbaka

Hon har en mobil i det nya landet:
- Dotter
dotter
smeker hon

I det där landet där inga
vattenhav finns
min älskade Aisha
är minfälten

slösaktiga

av bitterheter

Aisha, min dotter
Astagfurallah
Jag söker förlåtelse hos Gud

min lilla solsvarta koltrast

Vi vistas din bror och jag

alltjämt i

ett förkolnande människohus

i vuxenbarnens grymma välde

gråter
hickar hon
- Du och jag
kunde ha varit
annat
än skändlig skörd
Kung-Fu rosor
Vet sånt nu
härifrån

Vi svek

tappade ögonen för tidigt
men inom mig
dricker du
ännu mjölken från
mina blåslagna bröst

Ja
vi stack…
Jag svär vid Gud
och längtar aldrig efter
profetens bröd

Du tvingades till profetens
terrorbjudning
på dig själv
mitt Aisha barn


Din bror säger för dig:
År
månad
dag
personnummer
postnummer
och tid
inte före
inte för tidigt
inte efter
och inte försent
och kvinnor hälsar män i hand
nio år:
Mor
dotter
Khadija
Aisha
nio år
var vi
Klöser
klämmer
ont i en bit hud
kan nog hon inte
vara säker…
Horor har ofta blåmärken
fast kanske inte
i det är i det här landet…

Nattflyn slår ständigt ihop
sina rastlösa vingar
arbetet är utan slut
och ingen säger något direkt

Gott för dottern
tänker hon
att inte veta…
veta för mycket
berör för mycket
och förstår inte…
Gottgöra

I skaror är de nu på väg
på vägen
inget lättsinnigt
trevande
groteska händer
knyten
går
sitter
väntar.

Sniglar i Sverige
plötsligt överallt…
massor…
några
och stigarna framåt...
framåt...
sniglar sig
trampar och krossas i regn

Drar ihop benen och blåser
upp kinderna.
Hon är inte sjuk
har det bara så trångt i sin korsett
i sitt eget fördömda kors
här finns också kors
finns som i det där andra landet…
också
där
här
Lyfts lite på normer och på regler
hon springer in i sällsamma drömmar
Där
här
schackrades och överlevdes
om Gud ville
om hennes man ville…
Inshallah
här också
Gruppen ler så välvilligt
och prästen ler
och imamen ler
och bröderna ler
och alla säger att hon är rubbad
Skrattar i vindens olika
riktningar
dansar
och det långa håret
fladdrar i vinden

Tid försvinner i alla trappor

liksom orden och
de konstiga ljuden
Det är ofattbart

Lyssna!
- Skarp vissling
Nån måste åka
Lottdragning
Alla tittar bort
Hon är en god kvinna
då som nu…
också därborta förut
och hon måste alltid förtjäna
att vara värd
att vara

klistrar sig fast vid
en vinge i nuet
nog bättre
än det förflutna
eller?

Hon nöp ungen i kinderna
log
och sa:
- Var duktig,
skäm inte ut din familj
Flickorna plockades
som hönor
därborta

Hon bar
bär ännu
sina ord som vedstycken
i bärselen under armen
balsamerade
nedskrivna i skymningen
i navelsträngen
ingen hyllningsskrift precis
för någon årligen hållen festival
Vill ogärna se

Det
inpackade och inslagna
Där
obehöriga äga ej tillträde

väljer
valde
från de förminskande
världarna
där Ljuset började falna
i hennes ögon
och där

det hon hela tiden väntat på

inte inträffade

Huset var tomt

Huset är tomt
djupt inne i hennes fågel
i en oförmåga
i hennes oförmåga
och i hans…
rör du dig så skonsamt lite
utlöser en egen dvala
i Hans helighet
i myten om paradisets gröna fåglar
och kalifatet
äter gröna gurkor i sältan
bultar sår i axlar och slår rot
Trots
Jag – du
andas vi ut de hårda stenarna
överallt och
inom oss
i
ingen fastställd gräns

Vi är ju inte
alltid
just nu
i läget

saknar
känna igen
nåd
i landet där inga
vattenhav
finns,
min sotsvarta koltrast
för att inte själva falla
ifrån arvet
de invigdas rappakalja
skär kvinnan som i is
skär i
skära små mjuka flickor
Några
i skira små pojkar
som får godis och roliga hattar
tränger sig igenom
De skar
bort
min honung
är inte alltid så lite…
Allt kan skäras bort
Syr igen spåren
och sår
inom
ersätts
Piskrappen skalla
Ska bli så
perfekt
Stenar slungas
Skär
Rätt
Vet bäst
mest
Syr så ihop
ett öde

Där borta
och här
Ljus är en förutsättning
för vår överlevnad
kan numera hanteras
ställas in efter önskat behag
eller annat
Allt
kan också vara lagom
eller annat…
som:
Är inte
hon…
han
hen
gift
den tiden
den platsen
den förefintliga kunskapen
så passande
så läglig
så lägligt
så lätthanterlig
lätthanterligt
så lätthanterliga
Skärrade av synd
hålla henne i skick
Naturligtvis
värt besväret
Hon är ju inte heller
direkt frånstötande
9 år och… kvinna
tilltygad av hävd
letar inte
kunskap
kärlek
i de heta oljefälten…
kan snöra
kan smöra runt halsen
som i hennes mörker
i hennes förkrympta väsen
i hans förkrympta väsen

och människan hänger helt
ensam
i luften
som hon ängsligt måste sig hålla fast i

så att det inte syns

att tiden försvinner i alla trappor
liksom orden och de konstiga ljuden

och
vattnet som skulle rena
här är nästan som
där
och finns inom oss
Hon är vatten
Hon själv
Hon är deras vatten,
så säger hon numera
- Vi hörs och
låt oss särskilt höras
inom den inre porlande
kärnan
som i våra fastställda icke platser
där det råder
lugnets uppehåll
en synlig språngbräda
för behov

Det är i kristallernas
fullkomliga klarhet, mina barn
vi finner egots begravning
säger hon
I stillhetens kultur
som är själens natur
går nåden liksom livet
genom ljusvallens sken

Vi är alla samlare
av sköra fragment
borde hysa misstro mot
de färdiga åsikterna
men svårt
att byta
till större bilder av verkligheten


Vi är samlare
av röda trådar
ser kanske mönster
tendenser
men
i motljuset
urskiljes ej alltid
andras anletsdrag
i samma mån som våra egna
och alltför sällan våra gemensamma
sammanhang

Vi är alla levande i livets och tidens
okränkbara
släktskap
ser inte
de glömda barnen
inom oss själva

Sjunker i jorden
fladdrande
flimrande snabbt
förbi
i ett ljussken

någon annanstans
som yttre varelser
flyktiga
dyningar
på besök

Hörde ej
viskningarna
från något inre
eller från några friande rop
från
Länken mellan oss till
luftens endräktiga
sammanhang

Och mobben kan
fortsätta flina i njugghet

Vår längtan är dock
ett mäktigt instrument
i en torka
i en istid
till
en doftande glädje
som i hoppets äppelgrenar
blommande sommargrönska

Låt tystnaden
vila i ditt tal
låt sinnet
bli stilla

då skapas allt
Trollslända
skyddsudde
fågelunge
mina ungar
Tvågångerfödd
berör dig
kärleksfullt
som en viskning
Moai