I en rasande sandstorm finner jag mig ensam,
med fläckiga kinder likt en flammande låga.
Den brännande känslan i oss alla gemensam,
ögon som svider och vrider i evig plåga.

I öronen mina klingar pulserande slag,
piskande sand som yr till tonen av en låg bas.
Händer som handfallna skakar inför sorgens lag.
Ett rus utan extas, en hägring av en oas.

En hals som tjocknar av stoftet i mina lungor,
spindlar som klättrar i nätet över mina ben.
Vinden svingar mig i takt med barndomens gungor.
Även en beröring som är len, för med sig men.

Visionen av ett spöke räcker mig sin hand,
saltdränkta tårar rinner ur mig från djupa sår.
Med en sista handling kan jag bli ett med all sand.
En sista blick och en kraftlös nick allt jag förmår.

Mitt matta tåg har passerat sin sista perrong.
En klocka som tickar sina sista sekunder.
Tårarna har torkat och halsen känns inte trång.
Alla minnen och stunder följer med mig under.

Rodnande kinder bliva färglösa och stela,
med ens all olidlig smärta ur mig försvinna.
Liemannen meddela tack för att fått spela.
Min livslånga röda tråd kan nu sluta spinna.