Det var i en syn väggen öppnade sig
och havet låg där, det andades djupa andetag
ett lågt kluckande strök över de nötta hällarna
de låg där i mörkret och sträckte ut klipphöfterna
ända ner till vattenbrynet
och gladdes åt det varma vattnet
det var inte var så vredgat som under stormen
till sand slipades klipporna lena, vid klippfoten låg de andra
som under årens gång hade malts sönder till sand
fullmånen blickade småleende ner, bildade en silverbro
över havsytan
det var sommar och den svaga brisen
gjorde natten behaglig
och sandkrabbor tecknade fingerspråk i sanden

under den silvriga havsytan levde många väsen sitt liv,
alla medborgare hade olika färg, form och egenskaper
de var tillsammans ett kretslopp i en jättekuvös
havet ger och tar ända sedan begynnelsen
människa och djur, alla animaler
en del människor mer än andra väsen
för under deras bedrägligt lugna yta
finner vi muränan
bland tång och slingrande vattenväxter
de lurpassar gärna i sin dunkla grotta
drar ner varje i djupet, som oförsiktigt närmar sig